HS.

Roligast igår var nog Subban i canada, Olivia och jag orkade dock inte kolla oss igenom hela matchen och satte sedan på en film istället; a walk to remember. Alla som har sett den hade lovat att jag i slutet skulle gråta som ett litet barn för detta är nog en av de sorgligaste filmerna som finns. Men nu är det såhär för ca en och en halv månad sedan så sa jag till mig själv att jag aldrig skulle bli sårad på det sättet jag blivit innan och jag sa att jag skulle inte spendera någon tid på att sitta och gråta över det. Stänga av alla känslor helt enkelt. Nu är det såhär jag som ivanliga fall lipar åt ungefär allt hela tiden har inte fällt en tår sedan dess inte ens till de mest sorgligaste filmerna. Jag bara väntar på att mina tårkanaler ska öppnas för då jävlar ska ni få se på gråta. Jag kanske borde gå och se Dagboken, dem måste jag väl ändå lipa till?